svartliv

Vet inte riktigt vart jag ska börja eller vad jag ska skriva om. Innan jag startade bloggen hade jag så mycket att skriva om men nu när jag väl startat bloggen står det helt stilla i huvudet. Jag skulle kunna börja med att berätta om min uppväxt, för visst var väl jag en gld liten flicka en gång i tiden. Eller?

Hur jag än försöker kan jag inte finna ett enda fel  med min barndom. Har växt upp precis som många andra barn med mamma, pappa, syskon, husdjur och så många kompisar att jag inte ens kunnat räkna dem på fingrarna. När jag var liten lekte jag hela tiden och jag sprang ständingt runt med ett leénde på läpparna. Ingenting var direkt jobbigt och jag kände mig aldrig ensam. Skulle det vara så att jag kände mig ensam så kom jag alltid till mamma och pappa. Utan att de ens behövde lyfta ett finger fick de mig att känna mig som en vackraste och gladaste i världen. Vi var en familj, vi var oslagbara.

Min familj var alltid underbar. Jag pratade med mamma om allt. Hade någon betett sig illa så kom jag till mamma. Var jag olyckligt kär så kom jag till mamma. Hade jag mardrömmar om natten så kröp jag upp mellan mamma och pappa.. Ja, ni förstår..men något förändrade allt.

Mamma och pappa har alltid konsumerat alkohol, men utan att överdriva. När jag var 12 år och gick i 6:an så började jag märka att mamma och pappa allt oftare var onyktra. När mamma kom hem från jobbet så tog hon en avslappnings-öl som hon så fint kallade det och pappa började allt mer sällan vara hemma, antar att han fann sina kompisar mer roliga att umgås med på fyllan. Alkoholen bidrog till att de började bråka oftare vilket tärde på mig något fruktansvärt mycket. Så fort jag hörde de skrika till varandra drog jag på den högsta musiken på min cd-spelare och la mig i sängen och blundade. Jag orkade inte höra. Jag ville inte höra. Jag undrade vad jag och mina bröder gjort för fel eftersom att de bråkade. Jag grät.

Helgerna ville jag inte ens vara hemma på eftersom att det var då de var som onyktrast och bråkade som mest. Istället började jag festa med kompisar som var mycket äldre och det visade sig att även alkoholen för mig skulle komma att bli en god vän.

Sommaren då jag gick ut sexan festade jag hel del i takt med att självförtroendet sjönk. Jag började bli mer intresserad av killar men ännu var jag bara tolv år och okysst. Jag gruvade mig hela tiden för att aldrig finna en pojke, så som jag såg ut, tänkte jag.

Jag var inte en dag över tretton då jag förlorade min oskuld. Jag minns hur ont det gjorde och jag minns hur mycket jag ångrade mig. Jag ville inte ge bort min oskuld, och sannerligen inte till en äldre alldeles för full och kåt främling. Men jag hade druckit för mycket sprit den kvällen. Jag hade dansat på borden och blottat mina outvecklade bröst. Folket hade jublat, och jag levde då. Lyckan kom men vände lika fort och oskulden blev jag av med på kuppen. Dagarn efter grät jag och killen som stal min oskuld skrattade mig rakt i ansiktet.. Han var ju trots allt ett par år äldre och jag var bara ännu ett kap.


(Hinner inte skriva mer nu men en fortsättning kommer)